The story
Jag vill uttrycka mina känslor i ord men jag vet varken vart jag ska börja eller hur jag ska sluta.. jag bara känner, okej, jag bara är. Och ibland är det lättare att inte känna, att inte vara. Men vad gör man, är ju bara människa.
Tror jag ska börja skriva dagbok igen. Gjorde det som fan när jag var yngre. Inte dagbok Dagbok utan mer ett häfte där jag skrev ner alla tankar och känslor - som bara var för mig. Det känns som att när man skrivit av sig allt så blir det bättre. Behöver inte vara negativa känslor utan bara saker man vill uttrycka, avlasta hjärnan lite.
Det där var min terapi när min pappa dog 2002, att skriva A4 efter A4, dikter och önskan. Gick till en psykolog en gång som talade om att hon visste hur det känns "för min morfar dog i samma ålder". Din morfar? What the fuck? Så skriveriet blev min frihet. Efter det kände jag mig avlastad och kunde njuta mer eller mindre av dagen igen.
Men nu mår jag bra och har inga problem om jag ska jämföra med då.
Men som sagt, jag känner. Och det är inget jag är van vid längre. Efter 2002 började jag sakta men säkert stänga av mina känslor helt. Tillät mig inte att känna kärlek eller smärta. Missförstå mig rätt, klart jag alltid har älskat. Klart det har gjort ont. Men jag har aldrig låtit någon bryta ner min mur jag så säkert byggde upp.
Är i alla fall riktigt glad över att jag själv har brytit ner muren nu, att folk är mig välkomna in på livet. Att jag nu jobbar på att acceptera att jag är människa, att jag kan känna.
Kärlek.
Tror jag ska börja skriva dagbok igen. Gjorde det som fan när jag var yngre. Inte dagbok Dagbok utan mer ett häfte där jag skrev ner alla tankar och känslor - som bara var för mig. Det känns som att när man skrivit av sig allt så blir det bättre. Behöver inte vara negativa känslor utan bara saker man vill uttrycka, avlasta hjärnan lite.
Det där var min terapi när min pappa dog 2002, att skriva A4 efter A4, dikter och önskan. Gick till en psykolog en gång som talade om att hon visste hur det känns "för min morfar dog i samma ålder". Din morfar? What the fuck? Så skriveriet blev min frihet. Efter det kände jag mig avlastad och kunde njuta mer eller mindre av dagen igen.
Men nu mår jag bra och har inga problem om jag ska jämföra med då.
Men som sagt, jag känner. Och det är inget jag är van vid längre. Efter 2002 började jag sakta men säkert stänga av mina känslor helt. Tillät mig inte att känna kärlek eller smärta. Missförstå mig rätt, klart jag alltid har älskat. Klart det har gjort ont. Men jag har aldrig låtit någon bryta ner min mur jag så säkert byggde upp.
Är i alla fall riktigt glad över att jag själv har brytit ner muren nu, att folk är mig välkomna in på livet. Att jag nu jobbar på att acceptera att jag är människa, att jag kan känna.
Kärlek.
