while you point your finger someone else is judging you

mysgos med natta och mary i den stora staden. på vägen hem satt det ett gylligt barn framför mig, kanske 3-4 år gammalt och det fick mig att tänka tillbaka på när man var liten. faan vad roligt allt var då, allt var nytt och spännande och dagen var gjord när man fick sitta med en pinne och plaska i en vattenpöl i 3 timmar. allt var så enkelt då, det var väl när man var 6 år ungefär som man började få riktiga vänner, och redan då blev allt komplicerat. jag minns hur jag och kimberly brukade tjafsa med varandra, varför minns jag inte, men det slutade med att senast dagen efter ringde vi varandra och sa förlåt och så var allt bra igen.
fast jag får nog mer ångest över att bli gammal än att vara där jag är nu. jag börjar få panik inför framtiden; vem kommer jag att vara, vart kommer jag att jobba, kommer jag trivas med mitt jobb? kommer jag någonsin bli ekonomisk, kunna betala hyran och kommer jag att fortsätta plugga vidare så jag kan få ett bra betalt jobb?
jag vill också ha barn men kommer jag någonsin bli mogen nog till det? jag menar det är ju världens ansvar, ett liv att ta hand om. jag som är bäst på att tappa bort saker, kommer jag glömma barnet på bussen??

men jag orkar inte tänka för mycket på det, nu är nu och jag har ett bra tag kvar innan jag blir riktigt vuxen. jag menar jag är en bit på vägen, jag är inte längre en fjortis som hakar upp mig på saker, tjaffsar inte längre över saker utan lägger allt bakom mig - livet går vidare. jag är inte osams med någon utan människor som jag bråkat med är helt vanliga människor för mig, ser jag dom ute så reagerar jag inte mer än att om jag sett en vanlig tjej/kille gå på gatan. och då anser jag att man kommit en bra bit i sin utveckling.

som vi pratade om idag, att de som engagerar sig för mycket i det förflutna fastnar där och kommer inte att gå vidare, de fastnar liksom i utvecklingen. så jag är glad att jag är den jag är och att jag lätt kan skaka av mig saker som har hänt och enkelt glömma de människor som jag inte har eller vill ha något med att göra. jag tror att i och med att så många nära till mig har gått bort har jag lärt mig att saker som händer inte är så stora, det finns värre saker än det skit som dagligen händer en. på ett sätt har det varit bra för då lär man sig att ta allt med en nypa salt, och att inte ge upp, just hang in there för allt blir bättre sen. så för att sammafatta denna text: jag är den jag är och jag är så himla nöjd med mig själv, hur jag tycker och tänker och att jag utvecklas på så sätt en normal människa ska.