Tillbaka från de döda.
Det var ett tag sen jag bloggade sist.. men kände nu att det skulle kunna bli en trevlig sysselsättning. Degar mest hemma i min lägenhet när jag inte jobbar eller chillar med folket. Så en ny start så att säga, eller?
Mexicoresan var iallafall det bästa jag någonsin har gjort. Blev helt förälskad i landet och det var absoluut inget fel på att bada i karibiska havet heller! Lärde känna sköna människor från runtom i världen, så en resa till Miami så småningom med boende hade jag inte fått utan denna upplevelse.
Har hänt väldigt mycket i mitt liv men allt vill man inte öppna upp sig för på internet, men vad ska man säga - en berg och dalbana mer eller mindre.
Just nu jobbar jag extra på Globen som köksbiträde/kallskänka vilket är väldigt roligt. Fått vara med på evanemang såsom för&efterfesten till melodifestivalen samt hockeymatcher mm.
Jobbar även i Hammarby Sjöstad på ett gruppboende för förståndshandikappade vilket också är grymt roligt! Dessa människor ger så himla mycket och bara synen av allt dom uppskattar och hur dom fångar dagen ger mig så mycket kraft till att klara av mitt eget liv och fundera över - är mina problem verkligen Så stora?
Jag facineras extremt mycket av människor och förra veckan bara träffade jag ett par på tåget då jag satt och läste min Situaton Sthlm tidning som berättade att de också säljer tidningen. (För er som inte vet- en tidning skriven och såld av hemlösa där 50% av vinsten går till försäljaren och resten går till att producera nya). Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord och mannen berättade att han är alkoholist och har en dotter på tio år som han inte har någon kontakt med, men som han skulle vilja prata med om han lyckades ta itu med sitt missbruk.
Under hela våran konversation pågick satt människor på tåget och tittade ut oss som om vi var utställningsdockor. Jag tror att folk i samhället är så extremt rädda för verkligheten och inte har förståelse för livets hårda sida. Istället blundar man och ser det som något konstigt att en "normal" ung tjej kan föra ett samtal och en disskution med det okända.
I och med att min pappa själv var väldigt utsatt innan han dog så känner jag så himla mycket för "dessa" människor. Och det gör ont i mig att människor måste leva i missär.
Jag och en nära vän till mig pratade om att vi ska laga en stor omgång med pastasallad som vi ska gå och dela ut till stadens hemlösa.
Jag tycker att det är så himla viktigt att vi ska hjälpa och ta hand om varandra, inte bara fly och låtsas som att problemen inte finns.
Sen kan man tänka att - dom har ju satt sig i den sitsen själva. Men alla har varit barn, det är någons son/dotter/mamma/pappa/bror/syster som sitter där. Som är så himla trasig och känner att livet är helt meningslöst så de har ingen ork kvar att ens kämpa, för is it worth it?
Nu blev mitt inlägg väldigt flytande kring många tankar, men jag tycker det är så himla skönt att bara skriva av sig ibland så att hjärnan får vila lite.
Ta hand om er därute, ta hand om varandra.
/Sia Braa
